Jag har gått på grund i havet av misstag. Jag känner igen misstag för vad de är och dömer inte längre. Medkänsla har läkt många sår i mitt inre.
En sak som är bra med att bli äldre är att man har mer erfarenheter. Många av mina viktigaste lärdomar och erfarenheter i livet har jag fått genom misslyckanden. Jag har gått på minor och ibland har mina misstag kostat mig dyrt och har gjort mig deprimerad men de är också dessa misstag som har gjort mig luttrad och framför all mer empatisk mot mig själv och andra.
Att känna medkänsla med mig själv och mina medmänniskor betyder för mig att jag inte dömer mig själv eller andra längre. Att inte döma är otroligt befriande. Jag känner mig lätt och glad. Det är lätt att sätta sig på sina höga hästar och mycket väl veta att det som en vän eller en annan person gör är fel eller att personen kommer att misslyckas men att döma hjälper ingen. Det bara skapar sprickor mellan människor och otrygghet.
Visa medkänsla med öppna frågor
Ibland kan det vara svårt att stå bredvid och se på när andra gör misstag men genom att ställa öppna frågor som “Hur” och Varför-frågor” har jag ibland fått dem att tänka efter en eller två gånger innan de gör någonting. Det blir som en extra check för dem om de verkligen har tänkt igenom allt från a till ö men det är inte jag som skriver dem på näsan utan de kommer på det själva.
Om jag hade gått in med en dömande attityd och till exempel sagt “Det funkar ju inte. Det fattar du själv” hade jag blivit mött med motstånd på en gång. Vem säger att jag har rätt att döma eller att mina värderingar alltid ska vara en måttstock för andra?
Att ha medkänsla med mig själv
Värre blir det när jag dömer mig själv. Jag har satt upp värderingar som jag tror på och som är mina rättesnören men det är dock inte alltid jag lyckas leva upp till dem. Jag försöker då ha medkänsla med mig själv och inte döma. Nu när jag har jobbat med personlig utveckling i många år så känner jag mig själv ganska bra och vet varför jag agerar på ett visst sätt i vissa situationer. Det kan hända att mitt agerande inte är rätt enligt mina värderingar och jag försöker inte ursäkta mitt agerande med min historia. Jag tänker bara att jag får ta ett litet steg i taget och reflektera över situation. Jag brukar skriva ned mina tankar varje kväll för att få ordning på dem så att inte negativa tankar fastnar. När jag gjort det kan jag se på situationen mer objektivt och ha medkänsla med mig själv.
När andra dömer
När jag möter människor som dömer mig blir jag ibland sårad. Jag tänker vem är du dömer mig? Vad har du för rätt att göra det? Jag reagerar med ilska istället för att bara låta det rinna av mig. Varför blir jag arg just på den här personen och inte andra är den första fråga jag ställer till mig själv. Är det något gammalt sår som är oläkt inombords eller påminner det mig om ett hemsk minne? Jag antecknar det jag kommer på och försöker vara tacksam att jag får syn på något som jag troligtvis behöver jobba vidare på eftersom jag blev så sårad. Det får mig att se på mig själv med kärlek och jag får en mer förlåtande attityd mot människor som dömer mig.
Att visa medkänsla med mig själv och medmänniskor har på så sätt gjort mig fri.
Vad är dina tankar kring medkänsla?
